Hej 2013
Jag kände att jag behövde skriva här lite.
Eller rättare sagt; jag kände att det var dags att jag skrev någonting. För behöver gör jag inte. Jag känner inte längre behovet av att skriva av mig helt öppet och tillgängligt för alla utan sådana saker hamnar i min dagbok istället. Behovet att skriva känner jag fortfarande men det är inte längre bloggen jag tänker på i första hand.
Under året som gått har inläggen kommit allt mer sällan och jag kan idag inte förstå hur jag i början uppdaterade 2-3 gånger om dagen, även om det visserligen var mest bilder. Målet har gått från 2 gånger om dagen till1, sen 2 gånger i veckan och nu är jag glad om det blir en gång i månaden. Jag har inte orken, tiden eller (framför allt) lusten och då blir det som tidigare var avslappnande bara en börda. Så fort jag sätter mig vid datorn och ser bokmärket för blogg.se får jag dåligt samvete för att det var så länge sedan jag skrev och så vill jag verkligen inte att det ska vara. Och egentligen har jag ingenting att känna dåligt samvete för. Det är jag och mitt liv som syns här, och dessutom är det inte så många som läser. Varför då pressa mig själv liksom?
När jag för ett år sedan resumerade hur 2011 varit skrev jag "Det var ett smått fantastiskt år man ändå lov att säga. Inte nog med att jag har fått vara med om massa roliga saker som att klippa av mig håret, flytta hemifrån och vara med i Herrljunga Lucia, jag har dessutom lärt mig en hel del om mig själv. 2011 var året då jag fick två underbara vänner och resultatet är att jag nu är mer säker i mig själv än någonsin." Jag skrev också att jag trodde att det skulle hända saker under 2012, förändringar. Och nog har det skett förändringar alltid, dock kanske inte va den typen jag tänkte mig. Nog har jag fått vara med om häftiga saker under det här året också: nya glasögon, en del roliga saker i skolan och inte minst så har jag tagit upp ridningen igen, men om 2011 var året då jag lärde mig om mig själv så var 2012 året då mina insikter försvann igen, lika fort som de kom.
Jag tappade bort mig själv helt enkelt och jag började fundera mycket mer. Egentligen tror jag att det är början på resan mot mitt verkliga JAG, den jag verkligen är, men det har ändå varit fruktansvärt jobbigt. Visst, saker och ting har fått mig att börja fundera på vad jag verkligen känner och vill men det har varit tufft måste jag säga. Jag brukar håll inne med det mesta men i höst har det inte fungerat.
När vi åt middag med familjen för ett tag sedan började vi prata om känslor och kommer osökt i på gråt och tårar. Mamma och Elinore förklarar hur blödiga de är och säger samtidigt att jag väldigt sällan gråter. Jag sa att jag lätt gråter till filmer, men att jag kan tycka om det, och svaret jag får är "det kan du behöva". Jag frågar vad de menar och kontar med att jag den här hösten storgråtit, alltså verkligen lipat som ett litet barn, 3 gånger. Bland folk dessutom! De tyckte att det var en futtig siffra men det jag ville säga var att jag, som aldrig vill visa mig svag, har fått ge vika för att det helt enkelt inte gick. Det var omöjligt att hålla det inom sig, men jag hatade det. Jag var så fruktansvärt förnedrad och jag ville inget hellre än att låsa in mig på toaletten och stanna där tills allt var över. Det var hemskt!
Vid det här laget undrar ni säkert vad det är jag försöker säga er, och som så många gånger tidigare vet jag inte riktigt. Jag vill försöka förklara så att ni förstår men ofta blir det mest rörigt. Själva poängen jag ville komma till var i alla fall att vi får se hur det blir med bloggen. Jag ska inte ta bort den (än) men jag kan heller inte lova att ni kommer att se något av mig. Jag har bestämt mig för att det här året fokusera på mig själv och det jag vill istället för att göra vad andra tycker, eller rättare sagt vad jag tror att det tycker. Jag vill hitta tillbaka och om det sker med eller utan bloggande, det återstår att se. Troligtvis kommer jag uppdatera lite då och då när det händer saker som jag känner att jag bara måste få berätta om. När vänner, familj och Facebook inte räcker till utan jag vill skriva det så att hela världen kan se det. Men annars får ni vänta helt enkelt. Vänta och se....
Kram
Johanna
