LennartsJohanna

En gång i veckan får jag åka ut till min fristad. Ungefär 15 min från stan, men under den kvarten kan man hinna långt. Och då menar jag inte rent geografiskt utan snarare mentalt. Så fort jag sätter mig på bussen, eller till och med redan när jag står och väntar på den, så kopplar hjärnan liksom bort allt onödigt. Mitt enda fokus ligger på de två timmar som ligger framför mig; de två timmarna i stallet!

 

 

Som alla av er säkert vet så är jag uppvuxen på landet och även om jag bott i stan i snart tre år så är jag helt övertygad om att jag inte blir kvar här resten av mitt liv. Jag trivs jättebra, och just nu passar det mig utmärkt att bo så nära allting, men jag är verkligen ingen stadsbo. Jag gillar frisk luft, hårt arbete och skit under naglarna. Nu skrattar säkert min syster åt just precis den där meningen, me du får inte ta det så bokstavligt Elinore!

 

I vilket fall som helst; att komma ut till stallet är att komma så nära landet jag kan utan att faktiskt åka hem till mamma och pappa. Där är det inga bilar som kör, inga sirener som ljuder och framför allt inget annat som pockar på min uppmärksamhet. Jag kan släppa allt och bara njuta till fullo.

 

Känslan av en fristad är dock inte enda anledningen till att jag rider. Jag trivs verkligen på hästryggen, och i stallet, och i hagen, och bredvid hästarna, och.... ja, ni förstår vad jag menar. Smådjur är inget jag är så förtjust i, men dessa enorma varelser fascinerar mig verkligen. För de första tycker jag de är otroligt vackra, men sen är det något med deras sätt. De vill ingen något ont och försöker alltid vara till lags. Det finns inget bättre än känslan när jag rider och allt bara klaffar. När allt plötsligt stämmer och hästen går precis dit jag vill; då vill önskar jag att jag kunde sitta kvar där i en evighet!