Ett beslut med posten
Ett brev på posten.
Jag visste med en gång vart det kom i från och vad det skulle innehålla. Jag hade ju på sätt och vis väntat på det.
När jag öppnade visste jag att det fanns två möjliga besked. Det ena skulle vara ganska enkelt att ta, hade förberett mig på det. Hade jag till och med hoppats lite på det?
Det andra beskedet skulle innebära massa tankar och funderingar. Det skulle kräva beslut. Längre fram, när beslutet väl var fattat, skulle det kanske lätta på hjärnaktiviteten. Men just i denna stund skulle det innebära ett aktivt arbete för de små tankecellerna.
Gissa en gång vilket besked jag fick?
Självklart blev det alternativ nummer två. Ett positivt besked antar jag, jag borde nog vara glad, men jag var inte längre lika säker. Förväntan som fanns när jag skickade in ansökan hade långsamt trappats av. Jag insåg att för varje gång jag berättade om mina eventuella planer för hösten fick jag övertyga mig själv mer och mer om att det var rätt. "Ja, det blir nog bra" var mitt ständiga avslut på samtalet. För att riktigt understryka det för mig själv. Jag hade ju ändå velat det här. Eller hur var det nu egentligen?... Tankarna snurrade runt runt runt runt runt. Och för varje person jag pratade med såg en den ena, en det andra alternativet mer tilltalande ut. Tillslut var det nog de korta samtalen med de inte så väl insatta men ändå välkända/nära personerna som avgjorde. En skämtsam mening från min morbrors fru, en alternativ lösning från en mosters man, ett förstående ögonkast i ett kort möte med en storkusin, en bamsekram och några viskande ord från en moster, med mera.
Nu har jag i alla fall tillslut bestämt mig; det blir ingen skola till hösten. Utbildningen skulle säkert vara jättebra och jag har säkert nytta av den, men jag känner helt enkelt inte för det. På sätt och vis är det ändå tidsfördriv och att binda upp sig i ett helt år bara för att ha något att göra känns inte lockande just nu. Det är ett beslut som jag fattat helt själv. Jag har fått åsikter från båda sidor, om man kan säga så, men beslutet är ändå mitt eget. Att ta beslut har aldrig varit något jag tyckt om, men efteråt är det ändå alltid skönt. Visst, man kan gå runt och undra hur det kunde ha blivit. Men jag försöker istället se det som att jag nu har en utgångspunkt och har alla möjligheter. Det känns skönt. Befriande. Jag är lättad. Jag kanske gjorde fel, men det är något jag inte tänker ägna särskilt mycket tid åt att fundera över. Jag ser hoppfullt på framtiden och är övertygad om att det kommer lösa sig. Jag ser till och med fram emot hösten, det måste ändå vara något slags tecken.
//Johanna, som smått börjar planera för tiden efter sommaren
