Önskningar
Kommer ni ihåg när man var liten och skulle önska sig saker? Man kanske hade lyckats knäcka pepparkakan i tre bitar, fått en clementin med tio klyftor eller blåst ut alla ljus på tårtan och vid varje sådant tillfälle uttryckte man sin väl inövade önskan. Jag brukade alltid önska mig en häst. Sådär typiskt tjejigt, men det struntade jag i. Ju äldre man blev desto mer seriösa blev önskningarna och hästen byttes ut mot ett hus (med pool såklart) för att senare övergå till drömmar om en egen familj, och någon gång vid ungefär samma tillfälle som man slutade tro på att önskningarna gick i uppfyllelse bara man fick rätt antal klyftor så började man tänka att "så länge jag får ett lyckligt liv är jag nöjd". Någon gång när barnet växte upp och skulle vara vuxen försvann de där önskningarna som man så gärna ville skulle gå uppfyllelse. Plötsligt gick det inte för sig att bara tänka på de materiella sakerna utan nu fanns det annat som var viktigare. Vad synd...
Det jag försöker säga är inte att vi borde fokusera mer på prylar istället för människor, det vore ju förfärligt, men vad är det som säger att det är något fel med att ha en önskan? Man kan ju se önskningar som en slags strävan istället, ett mål att sikta på. Och en materiell önskan måste väl inte utesluta allt det där andra man vill? Det tror iallafall inte jag och därför vet jag precis vad jag ska önska mig nästa gång jag lyckas knäcka min pepparkaka i tre delar. En häst.
